ungochgravid

Det började med kan man säga under helgen, då jag klagat på mensverk lite då och då. På söndagkvällen kom mensverken lite oftare och relativt regelbundet. Då ringde jag till förlossningen, jag skulle vänta och avvakta de var tveksamma till om det var riktiga värkar, de sa att det kan vara förvärkar. Iom att varken vattnet eller någon propp hade gått.

Så jag väntade, jag kunde faktiskt sova under söndagsnatten, men morgonen på måndag så kunde jag inte sova då denna "mensverk" väckte mig var tionde minut. Dagen gick och det fortsatte så. Ibland kom de med en kvarts intervall, ibland tio minuter, ibland fem. Då började jag verkligen bli orolig. Det MÅSTE vara riktiga verkar. Så jag ringde igen. Då sa barnmorskan jag pratade med att det lät som om jag var i latensfasen. (http://se.babycenter.com/pregnancy/labourandbirth/labour/stagesofchildbirth/#6)
Hon gav mig tips om smärtlindrande hemma, som varm dusch och varm handduk på magen. Och sa att jag skulle ringa tillbaka när jag känner att värkarna börjar bli MER så att säga (svårt att förklara nu hur hon menade)
Fem minuters mellanrum och värkarna känns betydligt värre, nästan så jag inte stod ut. Då ringde jag till förlossningen en tredje gång. "Nu står ja inte ut längre, de kommer med fem mins intervall och det gör riktigt ont"
Jag var så välkommen in på en kontroll.

Runt 23-24 tiden på förlossningen så undersöktes jag, och de fann att jag var öppen 3-4 cm. Jag fick välja om jag ville vara kvar där eller åka hem och vänta tills värkarna blev ännu värre och det började kännas mer tryckande, för det kunde ta ett tag.

Vi valde att åka hem. Men vi var inte hemma mer än någon timme för värkarna började komma mellan 3 mins mellanrum och jag hade sååå ont. En varm dusch funkade en liten stund, så även en varm handduk.

Så vid 1-2 åkte vi in igen. Då var jag öppen 5-6 cm.  Det var då dags att få ett rum och byta om till den sexiga rocken och trosorna som man får där.

Därefter började det jobbiga. Värkarna kom fruktansvärt ofta tyckte jag, ingen vila alls. Det kunde komma en ny direkt efter den andra.

Upp och trampa, vicka lite på rumpan, lustgas, gå, sitta, stå...

Till slut tryckte det så in i norden, jag kände mig RIKTIGT skitnödig. Det var så j*dra jobbigt att inte få trycka ut denna "bajskorv".

Jag blev undersökt av en barnmorska. Jag var nu helt öppen men bäbisen var tvungen att sjunka ner, och det kändes som en evighet innan han hade sjunkit ner tillräckligt. Fasst det kanske bara tog en halvtimme-timme, eller till och med ännu kortare. Jag hade ingen som helst koll på tiden just då.

Sen fick jag ääntligen trycka efter många tjat av mig att jag bara var tvungen att trycka nu.

Det var nästan precis som att skita. När en värk kom var det "bara" att trycka. Det kände som en jäääädrigt stor bajskorv (på fel ställe) , det sved och gjorde riktigt ont. Lustgas hjälpte inte nu.

Jag stod på knäna lutad mot det uppfällda ryggstödet på sängen under hela utdrivningsskedet.

Värk--> trycka och ta i som jag aldrig förr tagit i. Alla krafter användes till att trycka. Är det inte över snart?!
Det va så himla äckligt att känna att en liten del av bäbisen kom ut lite i taget. Väntan mellan värkarna och att få trycka var INTE rolig. 
Sen bokstavligen gled han ut, och man hörde skriket, eller mer gnäll. Lääättnad. Det kom inga tårar från mig, jag var så trött och utmattad. För Mattias rann tårarna, han var lättat och även utmattad han med, och så himla lycklig.

De torkade av bäbisen, jag fick lägga mig på rygg och få bäbisen på bröstet, och Mattias fick klippa av navelsträngen. Känslorna tänker jag inte ens försöka förklara, det går inte.

Där brukar de flesta berättelser ta slut. Jag har aldrig fattat att det även är jobbigt efterråt. Att ja även var tvungen att "föda" fram moderkakan var inte kul. Var tvungen att vänta på nästa värk och trycka ut den.

Det var INTE lätt att trycka då. Så trött jag var, och så ont jag hade. Jag hade inga muskler kvar där nere kändes det som. Det gick lixom nästan inte att trycka. Men jag lyckades med det med.

DÄR får berättelsen ta slut.