Upptäckten
Jag vill börja med att berätta att jag öppnade denna bloggen för att skriva om mina erfarenheter som ung gravid och så småningom mamma, för att andra unga, troligtvis förvirrade, gravida tjejer ska kunna läsa och ta del av mina tankar och kanske får tips på hur även de ska vida för åtgärder i vissa svåra situationer.
För ungeför 3-4 fyra veckor sedan fick jag reda på att jag var gravid. Känslorna var blandade. Men jag kan berätta att lyckan jag kände var stor. För jag tycker om barn, och att bilda en familj är ett mål jag har i livet, även om det nu blir tidigare än vad kanske är lämpligt.
När jag var inne på apoteket för de där 3-4 veckorna sen och skulle köpa ett graviditetstest så var jag inte så nervös, för jag visste nästan redan att jag var gravid, eftersom min mens var försenad två veckor och för att jag och min pojkvän aldrig använt skydd. Så jag hade redan hunnit förbereda mig ganska mycket mentalt, och jag hade även redan pratat med min pojkvän så att vi var två med samma känslor och tankar inför grav.testet.
...Ingen tvekan om saken, jag tog till och med två test, de visade samma... jag är gravid... Även om jag hade förberett mig mentalt innan och kände mig stark och säker, så kom nu osäkerheten och alla frågor och tankar fram... Älsklingen jobbar, jag vill berätta fort, så jag slänger iväg ett sms - grav.testet visade positivt -. Jag kommer inte ihåg hans svar men det var något liknande: okej...
Okej.. Han måste fått en himla chock, även om vi pratat om det innan. Så nu var bara frågan egentligen. Ha kvar, eller inte? Egentligen visste jag redan vad jag ville, jag ville ha kvar det. Jag sket fullständigt i att jag har ett år kvar av skolan. Jag sket fullständigt i att jag fortfarande bor hemma, att jag inte har någon som helst ekonomi till att ta hand om en unge. Jag kände bara att jag ville ha kvar detta omedvetet gjorda kärleksbarn. Jag och den människa som jag älskar mest på hela jorden har skapat detta. Hur skulle jag någonsin kunna ta bort det?!
Min pojkvän var mer praktisk i sina tankar. "Vi har inga pengar, vi måste skaffa lägenhet först. Jag måste veta om jag får fast jobb istället för min tillfälliga anställning. Jag kan inte ta hand om ett barn, jag vet inte hur man gör. Du har din skola..." o.s.v.
I alla fall så ville jag vara säker en sista gång. Så jag gav mig av till ungdomsmottagningen och gjorde ett sista grav.test. Ingen tvekan om saken, jag var gravid i sjätte veckan. Det kändes skönt att gå dit i alla fall. Så jag fick prata om saken och få råd och rön från en som kan. Hon gav mig papper med info och nr till sjukhuset för abort, ifall att... även om jag hade sagt att jag ville ha kvar barnet.. Men det var i fall att..
När jag och min pojkvän tjafsade och blev lite ovänner brukade oftast saken komma upp om att, nej nu får du göra abort, vi kommer inte klara av det. Men efter dagar och att vi båda får tänka efter lite, så kände vi att, ja. Vi kan fixa detta. Vi kan klara av detta tillsammans. vi vill bli föräldrar ändå. (visst jag och min pojkvän har bara varit ihop i -nutid- fyra månader, men vi känner ändå att vi är tillräcklig tajta och kära att vi kan bilda familj. vi kommer hålla ihop.)
Jag tänker inte längre så mycket mer på saken, utan går runt som på moln även om illamåendet är hemskt. (ska berätta om illamåendet i ett annat inlägg och hur jag gör för att orka med det) Men pojkvännen är fortfarande lite orolig, både över mig som mår dåligt hela tiden och hur det ska gå med ekonomin. Men efter att jag skrev in mig på vårdcentralen och han fick vara med och lyssna på hur vi ska klara oss så känner han sig mycket säkrare. och vi börjar bygga upp en grund för vårt fortsatta föräldrarskap.
Älsklingen söker lägenhet för fullt som vi kan flytta in i. Eftersom förlossningen är beräknad någon gång i slutet av februari - början av mars. Så kommer jag ha 3-4 månader kvar i skolan efter barnet är fött. och det är det enda jag fortfarande är orolig över med detta. Min pojkvän har inte varit anställd i ett år och kommer därför inte få någon ersättning när han är pappa ledig. Vi berättade det för barnmorskan, och hon kom på den smarta idén att man ju kan spara pengar nu fram till den perioden. Så det är bara öppna sparkonto och börja spara så att jag kan få gå färdig min utbildning.
(Tillbaka till nutiden) denna vecka är jag 10 veckor gången och på fredag har jag en tid hos barnmorskan igen. Där jag ska berätta om jag vill göra en fosterdiagnostik (man gör diagnos på fostret så man kan se om det har anlag för att få downs syndrom) men jag har bestämt att jag inte vill göra någon sådan undersökning eftersom det känns onödigt. Det är mest de gravida i "äldre" år som kan få sådana barn.
Det har varit några tuffa veckor men nu känns det som att det kommer att gå framåt även om det finns en del hinder på vägen.
För ungeför 3-4 fyra veckor sedan fick jag reda på att jag var gravid. Känslorna var blandade. Men jag kan berätta att lyckan jag kände var stor. För jag tycker om barn, och att bilda en familj är ett mål jag har i livet, även om det nu blir tidigare än vad kanske är lämpligt.
När jag var inne på apoteket för de där 3-4 veckorna sen och skulle köpa ett graviditetstest så var jag inte så nervös, för jag visste nästan redan att jag var gravid, eftersom min mens var försenad två veckor och för att jag och min pojkvän aldrig använt skydd. Så jag hade redan hunnit förbereda mig ganska mycket mentalt, och jag hade även redan pratat med min pojkvän så att vi var två med samma känslor och tankar inför grav.testet.
...Ingen tvekan om saken, jag tog till och med två test, de visade samma... jag är gravid... Även om jag hade förberett mig mentalt innan och kände mig stark och säker, så kom nu osäkerheten och alla frågor och tankar fram... Älsklingen jobbar, jag vill berätta fort, så jag slänger iväg ett sms - grav.testet visade positivt -. Jag kommer inte ihåg hans svar men det var något liknande: okej...
Okej.. Han måste fått en himla chock, även om vi pratat om det innan. Så nu var bara frågan egentligen. Ha kvar, eller inte? Egentligen visste jag redan vad jag ville, jag ville ha kvar det. Jag sket fullständigt i att jag har ett år kvar av skolan. Jag sket fullständigt i att jag fortfarande bor hemma, att jag inte har någon som helst ekonomi till att ta hand om en unge. Jag kände bara att jag ville ha kvar detta omedvetet gjorda kärleksbarn. Jag och den människa som jag älskar mest på hela jorden har skapat detta. Hur skulle jag någonsin kunna ta bort det?!
Min pojkvän var mer praktisk i sina tankar. "Vi har inga pengar, vi måste skaffa lägenhet först. Jag måste veta om jag får fast jobb istället för min tillfälliga anställning. Jag kan inte ta hand om ett barn, jag vet inte hur man gör. Du har din skola..." o.s.v.
I alla fall så ville jag vara säker en sista gång. Så jag gav mig av till ungdomsmottagningen och gjorde ett sista grav.test. Ingen tvekan om saken, jag var gravid i sjätte veckan. Det kändes skönt att gå dit i alla fall. Så jag fick prata om saken och få råd och rön från en som kan. Hon gav mig papper med info och nr till sjukhuset för abort, ifall att... även om jag hade sagt att jag ville ha kvar barnet.. Men det var i fall att..
När jag och min pojkvän tjafsade och blev lite ovänner brukade oftast saken komma upp om att, nej nu får du göra abort, vi kommer inte klara av det. Men efter dagar och att vi båda får tänka efter lite, så kände vi att, ja. Vi kan fixa detta. Vi kan klara av detta tillsammans. vi vill bli föräldrar ändå. (visst jag och min pojkvän har bara varit ihop i -nutid- fyra månader, men vi känner ändå att vi är tillräcklig tajta och kära att vi kan bilda familj. vi kommer hålla ihop.)
Jag tänker inte längre så mycket mer på saken, utan går runt som på moln även om illamåendet är hemskt. (ska berätta om illamåendet i ett annat inlägg och hur jag gör för att orka med det) Men pojkvännen är fortfarande lite orolig, både över mig som mår dåligt hela tiden och hur det ska gå med ekonomin. Men efter att jag skrev in mig på vårdcentralen och han fick vara med och lyssna på hur vi ska klara oss så känner han sig mycket säkrare. och vi börjar bygga upp en grund för vårt fortsatta föräldrarskap.
Älsklingen söker lägenhet för fullt som vi kan flytta in i. Eftersom förlossningen är beräknad någon gång i slutet av februari - början av mars. Så kommer jag ha 3-4 månader kvar i skolan efter barnet är fött. och det är det enda jag fortfarande är orolig över med detta. Min pojkvän har inte varit anställd i ett år och kommer därför inte få någon ersättning när han är pappa ledig. Vi berättade det för barnmorskan, och hon kom på den smarta idén att man ju kan spara pengar nu fram till den perioden. Så det är bara öppna sparkonto och börja spara så att jag kan få gå färdig min utbildning.
(Tillbaka till nutiden) denna vecka är jag 10 veckor gången och på fredag har jag en tid hos barnmorskan igen. Där jag ska berätta om jag vill göra en fosterdiagnostik (man gör diagnos på fostret så man kan se om det har anlag för att få downs syndrom) men jag har bestämt att jag inte vill göra någon sådan undersökning eftersom det känns onödigt. Det är mest de gravida i "äldre" år som kan få sådana barn.
Det har varit några tuffa veckor men nu känns det som att det kommer att gå framåt även om det finns en del hinder på vägen.
Kommentarer
Trackback
